Arkiv för framtida internetarkeologer.

Inspiration att leva?

Sedan november har min biologiska klocka varit lite trasig. Vilket är rätt så förödande för någon som mig som har en bipolär diagnos.

"The nervous systems of people with bipolar disorders frequently make specific types of regulatory errors. Many of them involve the body’s internal clock, which controls the phenomena known as circadian rhythms. These are the regular rhythmic changes in waking and sleeping, waxing and waning activity levels, even sensations of hunger or thirst and their satisfaction. The chemical clock that governs these rhythms is located in a part of the hypothalamus gland called the suprachiasmatic nucleus, which (among other things) regulates the pineal gland’s secretion of the hormone melatonin.

You’ve probably heard about melatonin supplements sold as a cure for insomnia. Indeed, this hormone is the body’s own shut-down mechanism, and production of it usually kicks in as dusk begins. The suprachiasmatic nucleus sets itself based on the past several days’ pattern of light and dark, slowly adjusting itself in pace with the seasons. It does seem important for people to be exposed to at least some strong, direct light (sunlight or artificial) around mid-day, and for the overall patterns of dark and light to change slowly and naturally.

People with bipolar disorders appear to have more difficulty in regulating this system. It’s a chicken-and-egg situation: the rhythms are disordered, so sleep, waking, and other patterns are disturbed. As insomnia, oversleeping, changes in eating habits, and higher or lower activity levels set in, the clock gets harder to reset, and the person becomes more and more ill."

Just så. Extremt viktigt, och när detta system börjar fela sig är det av vikt att fort göra något åt det. 

Sökte för sömnbrist i november men fick bara ökning av min grundmedicin, som i sig bara gjorde saken värre. Några sömntabletter fick jag inte. Jo, Nozenan som man blir ett vrak av, tänk kraftig baksmälla och dreggelfaktor. Vägrade.

Konsekvensen nu, jag är helt slut och orkeslös, och som en biljett på hela skiten har mitt blodtryck stregrat till underbara 190/100. Vilket kan relatera till både viktökning av mediciner och medicinen i sig. Det kan på sikt leda till stroke eller hjärtinfarkt. Läkaren på vårdcentralen som jag träffade idag som ska utreda min ändrade hälsa blev heligt förbannad över varför ingen tagit detta på allvar med min medicin förut. Jag har helt uppenbart fel medicin. Jag blev glad av det, mitt i allt elände liksom.

Biologisk klocka - väckarklocka.

Det var väl inget särskilt som fick mig att söka för blodtrycket. Migrän har jag haft hela mitt vuxna liv, tröttheten, den där halvt medvetslösa känslan har ju varit hela vintern. Huvudvärken som kom vid en mellanlandning på Moskvas flygplats för en månad sedan, tja, jag uppsökte något som hette "First Aid", och frågade efter en huvudvärkstablett. Det var en rysk pampig kvinna som inte talade engelska men kommunicerade med ett dokument med färdiga fraser. Hon tog - oombedd - mitt blodtryck. Konstaterade 170/100. Hon skakar på huvudet. No fly. WTF? Jag tänkte att jag är ok, det var bara en extremt stressig vecka med flygningar till Bryssel och tal i Europaparlamentet, denna resa, trötthet, trötthet, medvetslösheten. Jag fick skriva på ett ansvarsfrihetsdokument. Fick någon tablett. Gick därifrån med ordern att återvända efter en timme. Det gjorde jag så klart inte, utan flög tio timmar till. Vi skrattade åt det, eller kanske lite oroat men skämtade bort det. Sedan hemma, det kändes faktiskt inte bra. 

Själv tänkte jag ju så länge: Cake or Death. 

Att vad gör lite övervikt för något om jag med det undviker depressioner och manier som kanske tar livet av mig eller att jag hamnar på psyket? Vad gör det liksom? Det är ju inte så att jag inte rör på mig. Eller, fast, att stressa runt är väl knappast att röra sig på ett bra sätt?

Nu måste jag också tänka på att Cake is Death. Så Cake or Death equals Death.

Det är inte inspirerande, det är just nu bara dödsångest, panik och avsky. 

Ändå. Ikväll ska jag dra på mig joggingdojjorna som stått oanvända i ett halvår. Det kanske är en klen tröst just nu, men någonstans måste jag se framåt, att jag kan ändra det med små steg. Jag vill helt enkelt leva. Det finns så mycket jag inte gjort än, så mycket att upptäcka, så mycket att leva för. Kanske läge för en bucket-list?

På måndag ska jag träffa psykdoktorn. Hoppas bara på lite effektiv hjälp med sömnen och att jag kanske kan få någon annan grundmedicin som inte dödar mig i längden. Ja, jag vill leva. Ingen idé att se bakåt.

Det är väl inspirationen. 

Syndicate content