Arkiv för framtida internetarkeologer.

Att äga sin kropp - barn och ansvar

En central idé för hela det klassiskt liberala bygget är att vi äger våra kroppar, och att denna rätt står i motsats till en idé där vi betraktas och behandlas som slavar, som egendomar, som sekundära medel för kollektiva mål. 

I Danmark vill en man avsäga sig sitt fädraskap. Han menar att han blivit lurad och att han inte vill vara pappa till barnet. Dansk man vill ha "juridisk abort". Det här poppar upp då och då, berättelser om påtvingade fädraskap, dvs män som inte bett om att bli pappor och som inte vill ha ansvaret och som inte har haft något val att göra.

Jag tänker ofta att det är konstigt att det inte blir en hetare debatt. Kanske för att vi i samhället är så vana vid att människor inte riktigt betraktas som självständiga, självägande varelser, och i synnerhet där kvinnor inte riktigt betraktas som ansvariga för sina val och handlingar. Svårt att hänga med tankegången? Jag plockar upp den strax. 

Kvinnor har ett val att göra när det gäller konsekvenser av sex och barn. Män not so much. 

Som feminist är det självklart att peka på just den idén för att avgöra om vi som kvinnor har rätten att bestämma om vi ska bli mammor eller inte, om vi ska ha rätt att välja detta barn eller inte. Äger vi våra kroppar eller inte? Att kunna välja abort, dagen-efter-piller, preventivmedel, eller avhållsamhet från sex spelar ingen roll. Orsakerna till hur och varför vi väljer t ex abort spelar inte heller någon roll. För om denna rätt villkoras utifrån kriterier om vilka orsaker som anses vara acceptabla och vilka som inte anses vara det kan vi inte heller påstå att vi äger rätten till våra kroppar.

(Att aborter bör och kan villkoras handlar om hur livsdugliga foster är och är naturligtvis ingen enkel fråga, men det är inte diskussionen här, läs gärna om den här.)

För mig är det lika självklart att den rätten också finns för män - den centrala idén att vi äger våra kroppar - men män kan inte bestämma över ett barns tillblivelse, det spelar ingen roll hur det gick till, han kan inte bestämma om barnet föds eller inte. Det är enkelt: barnet finns i kvinnans kropp, kvinnan äger sin kropp, det är hon som beslutar över sin kropp. 

Men det betyder inte att män därför kan tvingas vara pappor. Det skulle betyda att män inte äger sina kroppar. Att kalla en mans avsägande av sitt fadersskap för en "juridisk abort" är ganska fånig dramaturgi, det är ju inte underligare än att behandla det som en spermadonation eller som en adoption. Vad som saknas är ett aktivt samtycke, likvärdigt det som kvinnor har i valet att föda ett barn eller inte.

Varför skulle man kunna kräva att man har ansvar för ett barn man inte ville ha?

”Du skulle ha tänkt på preventivmedel/avhållsamhet” är förstås ett argument för att kunna kräva ansvar från icke samtyckande män. Men hur skulle det låta om vi använde det argumentet på icke samtyckande kvinnor och tvinga på dem ett mödraskap de inte vill ha? 

Något, för övrigt, katolska kyrkan borde ta sig en funderare på, har ofta tänkt att de borde göras ekonomiskt ansvariga för alla barn som föds mot mammors vilja.  

Men i den bästa av världar där vi kan välja: Barnet finns på grund av det aktiva valet att föda det. Inte bara på grund av en sexuell handling. 

Kvinnors ansvar. Det kan te sig orättvist att kvinnor har denna fantastiska biologiska förmåga att bära och föda fram liv, denna biologiska orättvisa gör det dock inte till mäns sak att bestämma över. Män bestämmer inte över kvinnors kroppar. Därför kan och bör inte män göra ett endaste dugg åt saken när kvinnor tar ett slutgiltigt beslut om att föda barn eller avstå.

Om kvinnor däremot vill betraktas som ansvariga för sina handlingar  kan de inte kräva ett ansvar från män som påtvingas ett fädraskap de inte samtyckt till. Att skaffa barn är alltså något kvinnor väljer (åtminstone hyfsat väl i den sekulariserade världen). I bästa fall skaffar sig människor barn för att de samtyckt till något de båda vill. (Sedan finns givetvis massor av avsteg från kvinna-man-konstellationen, män kan adoptera, men det är ju också ett aktivt och ansvarigt val).

Män borde vara lite mer rädda om rätten till sin kropp, för så som staten reglerar fädraskap verkar det onekligen som om när allt kommer kring så är de också ansvariga för kvinnors val. 

---

Barn och ansvar - några lösningar

När ett barn föds har argument om abort och preventivmedel ingen relevans. Barnet existerar, och om vi kan anta att båda föräldrar är lika kapabla att ta hand om barnet så har man några scenarier att beakta:

  1. Barnet föds mot mannens eller kvinnans vilja. Lösning: Den förälder som vill ta ansvaret får full vårdnad och därav följer ekonomiskt ansvar utan ansvar från den andra parten. Precis på samma vis som ensamståendes adoption fungerar. 
  2. Barnet föds mot både mannens och kvinnans vilja. Lösning: adoption.
  3. Barnet föds med både mannens och kvinnans vilja. Lösning: Vårdnaden, ansvaret tillfaller 50% vardera. Vardera part arbetar och tjänar sitt levebröd, ingen får underhåll av den andre. Detta är en kontraktsform som bygger på gemensamt beslut och gemensam vilja.
  4. En punkt som är en fortsättning av föregående punkter. Vid skilsmässa, och om ena parten plötsligt inte vill fortsätta ta ansvar för barnet. Lösning: underhåll tillfaller den förälder som ensam övertar ansvaret, pga kontraktsbrott.

​Eftersom adoption kan vara en lösning för när en 'moder' inte vill ha sitt barn (eller någon annan anledning), varför skulle denna lösning inte kunna tillämpas på 'fadern' som inte vill ha barnet? En annan lösning är väl att i vissa fall behandla det som spermadonation: här finns redan regelverk. 

 

 

Syndicate content