Arkiv för framtida internetarkeologer.

guilt of association

Chile och ytterligare en påminnelse om behovet att ideologisera katastrofer

Min dotter befinner sig i Chile och givetvis var hon därför på plats när jordbävningen rasade. Jag lovar att den större konklusionen (förutom den emotionella påfrestningen av detta faktum) av det är för mig att svenska tidningar verkar mer benägna att ideologisera och nationalisera ett annat lands trauma än att ge läsare information och saklig belysning. Det kan i och för sig bero på att informationen varit knapphändig på grund av att kommunikationsnätet brast.

Men det förklarar inte fullständigt galna och osmakliga debattartiklar som t ex på Aftonbladet som försöker sig på att ideologisera katastrofen genom att försöka få Chilenska myndigheter att framstå som om de vägrar människor mat och skydd. Det är som om skribenten antar att det finns en plikt för affärsinnehavare att stå ut med att ruineras och att deras oro för plundringar (och då snackar vi plattskärmar och inte nödvändigtvis mat och förnödenheter) är att förvägra människor överlevnad och ett uttryck för någon slags "nyliberal" ondska.

Att affärsinnehavare ser sina enda tillgångar försvinna och sina behov av överlevnad förstörda är underordnat och skyddet för dem är liktydigt med hat mot fattiga. Men det värsta av allt är hur föraktet mot Chiles framgångar och chilenska myndigheter tar vägen över en obegriplig fattigdomskritik, och det är det tydligaste exemplet på att utnyttja en katastrof för sina egna ideologiska behov. Allt detta är osmakligt och ovärdigt. Det blir som en cirkus av ideologiska behov som ska näras istället för att rapportera och analysera läget på relevanta sätt.

Jag önskar det var lika komiskt som när NYT råkar välja en konstig caption till nyheten om att Clinton landat i Chile med löften till det chilenska folket om bistånd och hjälp, ett folk som man kunde förmoda ser ut så här:

Men chilenare är varken ett folk av dvärgar eller ondsinta människor som låter människor svälta ihjäl. De är människor som försöker överleva och hjälpa och skydda på bästa sätt de kan, även små och stora affärsinnehavare drabbas. Man skulle kunna påstå att denna del av vänsterns förkärlek att smutskasta ett helt folk också havererar i såväl logik som empati, för om man menar att "det är rätt att ta mat om man ingen har" (inte ens be) så är det inte ""nyliberalismen" som hävdar den starkes rätt utan de sk fattigdomskritikerna.

Det här är inte nytt, samma sak utspelade sig under katastrofen i New Orleans som också raskt blev en ideologiserad härdsmälta av påstådd rasism och antydningar att amerikanska myndigheter hatade sina fattiga och förvägrade dem hjälp. I klartext skylldes allt på "nyliberalismen" och personer som Naomi Klein såg katastrofen både som orsak av och framgång för de fria marknadskrafterna. Döda människor är en tillgång för nyliberalism tycks åsikten vara och det är som om de behöver få den bekräftad hur absurda associationskedjorna än är.

Med vilket jag släpper lös Tor som har något att säga om associationskedjor:

"A butterfly flaps its wings in Brazil we get a hurricane of the coast of Florida. Chaos theory." Gil Grissom, CSI

"Vänta, jag tror jag ser en nyliberal!"

En debattör argumenterar enligt fjärilsteorin i Aftonbladet att eftersom poliser brutalt skingrade hungriga människor i Chile idag så beror det på den ekonomiska fakulteten i Chicago 1973.

Själv har jag länge närt några egna teorier.

Eftersom svenska soldater sköt ihjäl fem personer 1931 i Ådalen så dog Osmo Vallo efter ett brutalt polisingripande i Karlstad 1995.

En annan jag har är, eftersom Olof Palme blev mördad 1986 så införde Alliansen RUT-avdraget 2007.

Min personliga favorit är ändå, i och med att de borgerliga vann valet 1976 så behövde någon skriva en dålig debattartikel i Aftonbladet 2010-03-03.

Syndicate content