Arkiv för framtida internetarkeologer.

skadereducering

Den enes hallelujah den andres golgata

Turbonegros frontman skriver debattartikel i Expressen och berättar hur han blev räddad från missbruk av Scientologernas Narconon, och han kritiserar vården, eller snarare vården han inte fick (fråga inte efter logik), fint så som partsinlaga och endast som ett fall och för just den personen. Allt man läst om scientologerna finns inbäddade mellan och i raderna, och i synnerhet den scientologiska antipsykiatrin som fått sin största praktiska framgång genom Narconon.

Det är som att läsa en av de där betalda newsmillartilarna (på Newsmill får man åtminstone veta).

De flesta är väl medvetna vilka scientologerna är och deras inställning till psykiatrin och psykmediciner. Men jag tänker mest på att det är väl helt ok att var och en blir salig på sitt, det som funkar för enskilda gör antagligen det också oavsett vilken knäpp eller sekteristisk bakgrund det är. För en del funkar sekter, för andra inte, metadonbehandling funkar för andra, andra inte, 12 stegsprogram, eller egen avtändning på en campingsäng i en sommarstuga, och så vidare. Det finns inte ett sätt eller en metod. Det som är bra för en person kanske inte alls stämmer för en annan. Borde vara självklarheter men är det påfallande sällan när man lyssnar på föresträdesvis sekterister, 12-stegare (den högre makten) och religiösa.

Det tråkiga är däremot och just denna polarisering, tron att alla individer kan slussas genom just sin sekt, eller på ett likartat sätt hos andra organisationer som förordar en viss metod eller tillhandahåller ett behandlingsprogram, att bara en metod, och denna metod, är tillämplig på alla människor. Som om bara för att det funkade med metod X i den enskildes fall så måste det gälla alla och alla andras metoder är fel och ruttna, och det är problemet med Narconon och en hel del andra.

Personligen skulle jag inte klara mig speciellt länge utan psykmedicinerna, men av det följer ju inte att jag därför anser att det måste gälla alla i min situation och att alla andra metoder onda, och av det följer inte heller att jag är någon zombie, och allt det andra i scientologernas vokabulär för att beskriva mig. Det enda som åstadkoms är stigmatisering. Lika gäller behandling av missbruksproblematiker, t ex med Metadon eller Subutex. Här får personer ofta höra att de är lika mycket knarkare som förr, och att det är något dåligt med att ta knark mot knark. Trots att de människor som ser sig själva hjälpta av behandlingen lyckats bygga upp ett ordnat liv, sköter arbete och lever som vilken annan Svenssson som helst. Hur ska man då någonsin kunna duga? Stigmatiserande.

En del kan till och med uppleva att substitutionsbehandling inte var lyckat för just dem och kanske fått annan behandling som bygger på total abstinens. Allt detta betyder bara att olika människor behöver olika metoder. Detsamma gäller naturligtvis människor med psykiatriska problem; en del behöver medicin och klarar sig bra med det, andra behöver något annat. Ändå uppstår den här kantiga polariseringen, och med den det märkliga behovet att trampa på andra och peka ut dem som misslyckade, eller som "zombisar". Att beskriva andra människor så utan att bry sig om hur vi själva beskriver, definierar och upplever oss i världen är att visa förakt.

Kanske är det den tunna rädslan att misslyckas själv som ibland tar sig uttryck i att det får en att må bättre om vi kan peka på andra människor som misslyckade. Men tänk då vilket fall det innebär att misslyckas enligt egna kriterier? Jag önskar människor var lite snällare och mer omtänksamma mot varandra, respektfullare, mer ödmjuk, men i ett samhälle som stigmatiserar knarkare by proxy (kriminalisering av att ha droger i kroppen) är det väl att hoppas för mycket.

 

Syndicate content