Hor - och torskstigman: Vilka ska vi kasta sten på idag?

Jag brukar med flit kalla mig fulliberal, eller hor- och knarkliberal. Jag tycker om horor och knarkare lika mycket som jag tycker om andra människor. Jag har svårt att se varför jag ska tänka på horor och knarkare på ett annorlunda sätt. En del är behagliga människor, andra mindre, en del är vältaliga och en del är tysta och tillbakadragna. 

Jag har mött många och det enda som slår mig är att de är som folk är mest. Det är det enda riktigt säkra jag vet om dessa människor. Som liberaler också är som människor i allmänhet. 

Men det kanske också säger sig självt att det också är ett hinder att ställa sig upp och säga att här kommer det liberala perspektivet. Just för att mina ord vägs inom andras ramar. Det spelar förstås ingen roll vilket perspektiv vi säger oss ha. Vad vi stämplar oss som, eller vilka vi antas vara, har alltid betydelse för hur våra tankar tas emot. 

Som när kvinnliga horor påstår att de vet vad de pysslar med, att de har en erfarenhet som också tål att funderas på och att de vill tas på allvar. Eller när manliga torskar påstår att de inte vill kvinnor illa och bara är ute efter en stund sex och mänsklig kontakt. 

Jag är inte stigmatiserad som dem, ändå känner jag horstigmat andas i nacken varje gång jag talar om prostitution. Som om jag vore någon slags smittbärare. Jag ser det i blickarna och de snabba ryckningarna i människors kroppsspråk. 

– Tänk på att vi har en bebis här!

Jo, jag har mött människor som håller fram bebisar och barn när man diskuterar prostitution. Kanske de duckar bakom bebisarna, jag är inte så säker på varför barnen dyker upp. Men jag anar. En ren oskuldsfull människa, oanfrätt av mänsklig smuts och äckel. 

Vi måste ju skydda det rena och oskuldsfulla. Hjärnan kraschar ibland. Lite mänskligt så där och säger ändå lite om vilka vi är och om våra egna bakomliggande motiv. Våra känslor, men kanske mest om hur våra känslor formas i en kulturell och social värld. 

- Skulle du vilja att din dotter prostituerar sig? 

Syftet med en sådan fråga är allt igenom känslomässig. Min rena oskuldsfulla dotter, ska jag tänka på henne genomborrad av kukar dagarna i ända? Men jag har aldrig hört någon fråga mig om vad jag tycker om min son horade. Så den som samtidigt säger att det inte handlar om sex utan om makt, eller att sex är en form av makt, blir ändå underligt besatta av horstigmat ibland och här kommer tankar på renhet och smuts fram. Tänk bara på hur författaren Katarina Wennstam måste ha tänkt. När hon skulle göra en berättelse om en sexköpande man kommer hon fram till att titeln måste väl ändå vara: SMUTS. 

Varför det? Vad är det som är smutsigt? Sex? Pengar? Otrohet? Sjukdomar?

Liberalismen. Det liberala credot är att vi äger vår kropp. Att vi alla är självägande, att vi som individer har det ytterst moraliska anspråket på våra kroppar. Det inbegriper sex. Och makt. Du bör inte skada en annan människa om det inte är ett försvar, säger liberalerna. Det låter väl inte som något som skulle vara unikt för liberaler utan låter som en mänsklig sjysst deal att förhålla sig till? Vi bör inte göra varandra illa och respektera varandra. Vi må i samtycke göra en hel del saker som andra finner konstiga eller omoraliska av något slag. 

Hor, kontroll och smuts

Smuts och renhet är inte någon politisk ideologi, men finns där förvånansvärt ofta när människor försöker ta ställning i en oerhört komplex värld av sex och pengar. Synen att sex alltid är mer problematiskt vad gäller kvinnor är en utbredd och stark uppfattning som inte endast skulle kunna kopplas till visst ideologiskt tankegods. Det närmaste vi kommer en politisk ideologi är en värdekonservativ sådan. En som ur en patriarkal religion och tradition formulerat en syn på den kvinnliga sexualiteten som något att behärska och kontrollera. 

Varför det är och varit så är inte så svårt att förstå, det har med kvinnors reproduktiva förmågor att göra, bebisarna kommer ju från kvinnors kroppar. En bebis har sällan bara varit resultatet av ett ägg möter en spermie. Barn är själva produkten som ska bära ett namn vidare. Männens släktlinje och bevis för sin virilitet, hans familjeära, de eventuella allianserna med andra släkter, och även beviset för att Gud verkat genom äktenskapet och belönat den äktenskapliga plikten att föröka sig. 

Fri kärlek för kvinnor sabbar den idén. 

Horan är dess symbol för den otyglade sexualiteten, hon som struntar i äktenskapets helgd, hon som sturskt tar sig rätten att säga ja eller nej. Kvinnor måste ultimat hållas under kontroll. 

Hennes ja eller nej sabbar kontrollen. 

Våldtäkt inom äktenskapet var acceptabelt länge. Den första lagen som tydligt talade om att det inte var okej att våldta sin fru kom inte förräns på 60-talet, och inte praktiserat i domstolar förräns på 80-talet. 

En idé om den rena, jungfruliga marken, som är kvinnors livmoder kom till stånd i en patriarkal värld för att göra skillnad mellan madonnor och horor. ”The barren whore” kallas det för på engelska. Den ofruktsamma horan. 

En livmoder som invaderas av kukar 

(utanför äktenskapet) 

blir så nedsmutsad att det var otänkbart att ett oskuldsfullt barn kan växa där. Och ju fler kukar desto smutsigare. Ett barn som till trots kommer till och föds ut i världen är en bastard, och en bastard föddes smutsig, smittad av det orena livet i kvinnans kropp. 

Prostitution har sedan länge varit föremål för olika samhällsreaktioner och moraliska tankar. Men också förnöjsamhet och likgiltighet. 

Kvinnor som ansågs fallna 

(som tagit emot kukar utanför äktenskapet)

uteslöts ofta från tänkbara äktenskap. Eller så fick man ljuga eller köpa en make som accepterade den fallna och nedsmutsningen av hennes livmoder. Jungfruidealet var ett sätt att försäkra sig om att barnet utan tvivel var makens. Blod och ära.

Horor sattes på undantag i samhället, där bredvid, där borta, med få utvägar. Åh, det fanns väl val för de fallna? Jo visst. Ett hav av kval på kloster för att rena själen genom att stänga vaginan, eller en bordell, eller på gatan tills kroppen inte orkar mer. 

För flera hundra år sedan reagerade den katolska nunnan Juana Inés de la Cruz på horstigmat. Hennes dikt ”Löjliga män” var en svidande och arg uppgörelse med den tidens hycklande sexualmoral som framställde kvinnor som ärbara eller fallna men som aldrig sa något nedlåtande om män:

"Vem syndar mer", frågade hon, "hon som syndar för betalning, eller han som betalar för synd?"

Då var skammen kvinnors att bära. De betraktades inte som offer, de betraktades snarare som förtappade, syndiga. Männen var oskyldiga offer för sin sexualitet och förförda av de syndfulla kvinnorna. 

Kasta första stenen var lätt. 

Men det gjorde inte Juana, hon pekade på dubbelmoralen, och ändå var hon en katolsk nunna. Det är inte förvånande, för det var en av få karriärvägar för kvinnor. Alla ville inte, och andra kunde inte bli nunnor, en del hade barn som gapade som hungriga fågelungar. Möjligheterna var så få. Och så fanns ju spinnhusen där horor fick samsas med tjuvar. 

Förflyttar vi oss till misären i Londons East End i slutet av 1800-talet, strax efter Jack the Rippers härjningar på horor i de skumma bakkvarteren, finner vi att anständigt folk fått nog av smutsen. 

Folk tyckte det var förfärligt med alla dessa gathoror och den smutsiga miljön var en skam för staden. Morden blev ett stort larm. Något måste göras. Inte alls att dubbelmoralen ifrågasattes. Eller ens funderade man över hur få val fattiga kvinnor hade. Kvinnor är ämnade för äktenskap. Basta. Långt lägre löner än män fick de finna sig i, fågelungarna gapade. Nej, här skulle man med arkitektur, stadsplanering och reglementering få bukt med prostitutionen. 

Det nya London skulle resa sig ur misären. Sanitet! Avlopp! Riv skiten, bort med smutsen. 

Samtidigt rasade en debatt i Europa om kopplingen mellan könssjukdomar och sex, prostitution hamnade självklart i centrum. Syfilis. Inte bara hade hororna smutsiga livmödrar på ett andligt plan, nu smutsade de också ner männen. Och männen smittade sina fruar och deras kommande barn. 

Något måste göras. Reglementeringen. Registrering och hälsolicenser för horor. Äntligen lite ordning och reda! Få protesterade. Men en del kvinnor gjorde det, en sådan var Josephine Butler. Hon var god kristen, och hade säkert sin dos av moraliska tvivel på prostitutionen. Men en sak förstod hon. Detta hjälpte inte kvinnorna. 

För problemet var inte att de horade, utan de få valen. Reglementering och "städning" gjorde allt så mycket värre. Reglementeringen innebar att kvinnorna registrerades, de blev utpekade, och smutsen blev så starkt associerade med dem att horstigmat togs till nygamla höjder. Hon ville inte döma, hon ville hjälpa. 

Vad blev då resultatet av kampen mot smutsen i London? Det finns redogjort för i en mängd akademisk litteratur om denna epok. En sak man vet är att de fattiga kvinnorna som brukade dryga ut sina knapra pengar med att sälja sex fick det väldigt svårt. Som att inte ha råd med de nya bostäderna, och med de nya högre hyrorna som togs ut för de tillfälliga övernattningsställena. Människor drevs till hemlöshet, och de drevs till andra områden. De blev förvisade att ta mindre betalt, vara mindre kräsna, och utsätta sig för ännu större faror än när Jack the Ripper härjade. De hungriga fågelungarna fick det inte heller lättare när deras mammor fick det ännu svårare.

Man jagade symptom mer än löste problem.

Detta kan te sig som något som hör till historiens bakgård. Så är det inte. Det finns exempel på hur samma vilja att fördriva prostitution i modern tid leder till samma slags resultat. Som i fallet med seriemorden i Ipswich år 2006. 

Morden kunde ske mot bakgrund av att sexsäljarna var tvungna att röra sig i mer riskabla miljöer de annars inte valt. Det gäller även Sverige där det sägs att sexköpslagen lett till att gatuprostitutionen minskat. Men egentligen vet man inte så noga hur prostitutionen ser ut när öppen handel försvårats. Vi vet inte så mycket om riskerna sexsäljare möter. Om vi inte frågar dem. Vi vet inte heller riktigt säkert vad förbud mot bordeller genom kopplerilagen leder till heller. Men däremot vet vi att sexsäljare själva straffas för koppleri när de försöker hjälpa varandra att hålla sin verksamhet säkrare. 

I Sverige avskaffades reglementeringen av hororna i slutet av 1800-talet. Men en ny lag ersatte denna och kom att bli minst lika förödande för kvinnor i prostitutionen, nämligen Lösdriverilagen. Det var ett passivt brott; det krävdes inte mer än att vara fattig och att upplevas som ett hot mot samhällets normer och idealiska strävanden. Kvinnor haffades oftast för upprepad prostitution och inte sällan med resultatet att de sändes till anstalt för vidare fostran. För deras skull. För samhällets skull. För folkhälsans skull. 

Prostitution kom allt mer att bli ett socialt gissel och en folkhälsofråga. Allt mindre acceptabelt för att kunna existera i en dröm om Den nya människan. Det sociala arvet blev populärt att se på samhällets olycksbarn genom, och ett sätt att bryta med arvet var att se till att dessa kvinnor rehabiliterades och ytterst hindra det sociala arvet. Social hygien, renhet och kamp mot smuts, och dess koppling till sex, gjorde att: hororna blev ännu mer ett samhällets problem. Förekomsten av fattigdom och sedeslösa kvinnor blev tecken på biologisk underlägsenhet. Något att förhindra och åtgärda. 

I Sverige tyckte man att tvångssterilisering var en sådan god idé att hindra det sociala arvet. Inte sällan blev det fallet för horor - eller de som antogs riskera sådana beteenden - som hamnade på sådana institutioner. Den sociala ingenjörskonsten handlade därmed inte bara om barnbidrag och daghem utan lika mycket om dygder och beteende. 

Något hände här i takt med att denna idé om det sociala arvet och social hygien populariserades. Från att kvinnor betraktades som ansvariga för sin situation blev de allt mer betraktade som offer för olika omständigheter. Ett offer kan inte straffas, men rehabiliteras och vårdas. Den som bär på skuld kan straffas. 

Här föddes alla de ingredienser som vi känner till i den moderna debatten. Bilden av sexsäljande kvinnor som offer har ersatt skuld och ansvar. Men i offerbilden skapas också stereotyper. En vanlig offerstereotyp av horan är att det är frågan om en speciell sorts människa. De är associerade med dåliga uppväxtvillkor, utsatta för incest och sexuella övergrepp, missbruk, ibland till och med ”konsumtionssamhället”, och så vidare. Sedan i takt med feministiska analyser av det patriarkala samhället har offerbilden utökats med att de dessutom är offer för manssamhället. 

Offerbilden kan tyckas vara en rimlig lösning av skulden som tidigare lades på kvinnorna, det lyfter bort en börda. Det kan också tyckas rimligt att sexköpande män också problematiseras och får sig en släng av skammen och skulden. Istället för att horor smutsar ned samhället så smutsar män eller manligheten ned det.

Men offerbilden är inte rimlig, för den tar ifrån kvinnorna rätten att känna ansvar och känslan att ha makten över sitt liv och sina handlingar. De berövas känslan att vara människor som vilka som helst, de görs till passiva offer som ingen behöver lyssna på eller ta på allvar. Vad den säger är att kvinnor inte ens har någon intiativförmåga att bli normbrytande på egen hand, eller att göra väl avvägda val. 

Det är inte heller rimligt att vända på offer och skuld. Det är att upprätthålla prostitutionen som en arena av smuts och hålla den i säkert förvar som en skamfläck på samhällets kropp. Det är fortfarande en kulturell föreställning kring sex och hur sex får vara och te sig. I botten finns fortfarande föreställningar om smuts och renhet, och det knyts till föreställningar om sex och kön. 

Inget förändras för att vi låser in människor i stereotypa definitioner. Det enda som lyckats är att vända på roller, men rollerna är ju fortfarande där och moralen kring sex, smuts och renhet, har egentligen inte ifrågasatts. Någon är fortfarande smutsig, och smutsar ner någon genom att utsätta dem för prostitution. 

Jag skulle vilja att vi rörde oss ifrån smutsen och renheten. Och började se människor som mer komplexa än stereotyper och med mer respekt för varje människas anspråk på sina egna erfarenheter. 

Könen är ju den grundläggande motiveringen till sexköpslagen att det är en idé om jämställdheten som ska premieras. Men om vi underkänner kvinnor sin subjektiva erfarenhet och moraliska anspråk på sig själva är det ett steg i riktning mot jämställdhet eller är det i själva verket bara en nyans annorlunda att behandla kvinnor som patriarkatet alltid gjort? 

Vi tar ifrån deras ansvar och lägger det på män. Vad betyder det egentligen? Det var sexarbetaraktivisten Isabella Lund som satte fingret på kruxet genom att ställa frågan:

- Varför ska män ta ansvar för mina beslut?

Det finns andra frågor. Är kvinnor som köper sex av män offer eller ansvariga? Är män som säljer sex till kvinnor offer eller är de ansvariga för att kvinnor köper sex? 

Och tänk om det faktiskt är så, oavsett vad vi själva tycker och känner, att en del faktiskt gillar sex och tycker de är bra på sex, och tycker att betalning är okej? Som vilka andra som helst i det de tycker dem är bra på. 

Varför är sex problem men inte säg vara duktig skådespelare, skribent eller kringresande eldslukare? 

Vad är då problemet? För om de kan välja mer än vad kvinnor någonsin kunnat i historien är inte det bra då? Är inte deras tydliga samtycke något att beundra och reflektera över? Varför tycker vi exempelvis att det är en viktig facklig sak att kämpa för att vårdpersonal får bättre arbetsvillkor, men att horor helst ska försvinna genom att vi förvägrar dem sina kunder? Eller är det sex och smuts som fortfarande spökar för oss? Nej, inte väl? Vi är väl moderna och upplysta människor som inte har fördomar? Jag är inte så säker på det. Smutsen verkar finnas kvar. Det finns många exempel på detta. 

Folkhälsoinstitutet skulle samarbeta i en kampanj tillsammans med RFSU och RFSL för några år sedan. ”Happy hunting” hette kampanjen och temat handlade om snabba sexuella förbindelser. Knulla järnet men använd kondom var budskapet. Det gillade inte Folkhälsoinstitutets Gunnar Ågren. Han sa att sexualitet bör ske mellan två människor i en likaberättigad relation. Han menade återhållsamhet och trohet. Återhållsamhet är fortfarande en dygd i folkhälso-Sverige. Tänk på HIV. Vi löser det med trohet och renhet. 

(ej Folkhälsoinstitutet, utan fd amerikanska institutet för social hygiene)

Och samma slags debatt som försegick redan för över 100 år sedan spelas upp igen och igen. Sjukdomar och "lösa förbindelser" och givetvis prostitution. Smuts i kroppen och på samhällskroppen. 

Kasta första stenen är kanske lätt. Men vilka och vem ska vi i så fall kasta den på? Och varför?

Susanne Dodillet är över allt i dagarna med hänvisning till hennes doktorsavhandling, Är sex arbete, och här är hennes artikel i Expressen, Prostitutionslagen förnedrar sexsäljare. 

Sista föreställningarna av Arena Baubo går i veckan, missa inte Torsk 2009. 

Intressant om feminism, social hygien. prostitution, social ingenjörskonst