Bakom de politiska utspelen om narkotikapolitiken finns människor av kött och blod

Det pågår valrörelse som bekant och med den en del fulspel och dramatiska utspel, inget att förvånas över. Men ibland blir utspelen så överspelade att det känns som att beskåda ungarna på Vår Teater när de har sommaravslutning, om än att det är taskigt sagt till alla teaterintresserade ungar.

Det finns inget annat sätt förstå Beatrice Ask när hon försöker plocka politiska poäng genom att gå till storms mot Björn Fries (tillsammans med forskaren Björn Johnson som kategoriskt ignoreras i Asks utspel, för han är ju inte politiker) artiklar i Aftonbladet, och använder det som skäl att kritisera Socialdemokraterna genom att påstå att det är ett "sensationellt" utspel av dem. Detta gör hon, väl medveten om att det inte är frågan om ett partipolitiskt utspel, och väl medveten om att Socialdemokraterna inte vill avkriminalisera eget bruk av narkotika. Det är sant att Fries kandiderar för riksdagsplats för Socialdemokraterna, men han skriver i egenskap som före detta samordnare för narkotikafrågor under förra regeringen (nedlagda MOB), för att han tycker han har något att säga baserat på den kunskap han besitter.

För att följa Asks logik bör hon alltså rasa mot socialliberalismen, och dessutom borde hon rasa mot de egna inom Alliansen, för här finns en del riksdagskandidater som också tycker att kriminaliseringen av eget bruk inte är bra, om än att få driver frågorna öppet. Men nej, i bästa dramatiska barnteaterstil rasar Ask vidare mot Socialdemokraterna och skyller dem för oreda i narkotikapolitikfabriken. Men den enda tankeoredan i detta debattutbyte är den som pågår i Asks skalle.

Intressant nog är Fries och Johnsons kritik i allra högsta grad något att ta till sig för vartdera block som aspirerar på regeringsmakt. Men samtidigt är det så att det är inom det Rödgröna alternativet som det finns ett litet parti, varje liberal skyr, som har ett förslag att skrota lagen om kriminalisering: Vänsterpartiet. Upp och ned är världen, men valrörelsen är sig lik, för det var ju där debatten började, när Ask for ut och varnade för att ett regeringsskifte innebär en liberalisering av narkotikapolitiken, och det var detta sliskiga poängplockande som Fries och Johnson reagerade på.

Det hemskaste som kan hända är tydligen att inte straffa syndare och istället försöka hjälpa människor. Varför är inte frågan om hur vi straffar människor relevant i valrörelsen? Eller är syndarna en sådan marginaliserad och misshaglig grupp att så få riksdagskandidater, än mindre politiska partier, finner det mödan värt att föra frågor som gör livet lite lättare att leva för dem?

Tänk om man straffade diabetiker för att dem har ätit gräddtårta? Det finns så många frågor och ett gigantiskt behov av etiska diskussioner här, men utspel som dessa döljer det faktum att det finns människor av kött och blod som drabbas hårt av den repressiva politiken.

Behövs ens en utvärdering för att förstå att det är något knas med en lag som straffar människor som lider av beroendeproblematiker? Hur har det ens kunnat, i ett så påstått progressivt land som Sverige, bli en politisk fråga? Tänk en framtid där det är möjligt att diskutera bättre behandlingar och bättre liv, istället för att bara önska bort knarkarna.

***

Libertarian music appreciation # 11 The Clash - Police on my Back