Jag och Kurt

I keep losing and regaining my equilibrium, which is the basic plot of all popular fiction. I am myself a work of fiction. – Kurt Vonnegut

Jag vaknar halvsex på morgonen den 2:a januari, med den välbekanta oron och olusten någonstans mellan magen och hjärtat. Jag tror att det var meningen att Kurt skulle säga hej 25 minuter efter jag lyfte locket på lap-topen, bara så där, med en mening för att skapa reda i det ohanterliga. Som en fiktion blir jag förstås genast lättare att förstå och fördra. Om jag kan läsa mig kan jag reagera och peka ut en färdriktning. Distanserad introspektion. Det blir nog allt för det nya året, och det är inte alls obetydligt om det är möjligt.

Jag tror jag sa det några minuter innan tolvslaget medan vi vandrade upp på söders höjder, i takt med att jag funderade på att någon mig nära ifrågasatte förväntandet kring nyår, löften och alla nya friska tag: men det är ju så för mig, en slags clean slate och en uppmaning till självet. 

Jag behöver det här.

Och Kurt Vonnegut. Och fyrverkerier. Och frukost. Och borsta tänderna. 

Så kan det gå.

Mindre twittrande och mer kraft på beständighet och konkretioner. Det låter ju bra, fast jag anar att detta inte är speciellt konkret. Det är ju en början. Igen. Det är inte första dagen på resten av ditt liv, mer början på något och ett år i taget istället för ett helt jävla liv. Lite mindre dramatiskt och mer genomförbart. Vill jag tänka. 

 Tidigare om Kurt: Meningen med livet – osorterade tankar