Hitler har fyllt år och det måste så klart nazisterna fira. I Strömsund. Med tårta, korvgrillning och Kubb. Notera saften och Trocaderon, annat var det på legion Wasas tid, då dög bara mjöd och blod och inte höll man väl på att sudda ut de inbrända swastikorna på sina särimnska fläsklägg?
Dagen inleddes med att titta på Viljans triumf för att se den positiva inverkan som nationalsocialism har för folket.
Om ni prompt vill besöka sidan: nordfront.se/hitler-tarta-i-stromsund
Det är som en sketch. Sedan läser jag på bland annat nordfront.se. Det var länge sedan jag över huvudtaget ens funderat på dem alls. Det slår mig även tio år senare att det är något mycket speciellt med nationalistiska hemsidor, det är något som händer med skribenterna, man ser det i hur de hanterar det svenska språket. Deras val av uttryck och formuleringar är som, om det skulle talas, att förflyttas till en 50-talsbiograf som spelar flimriga journalfilmer med Anderssonskans Kalle-speakers. Om ni inte tror mig försök läsa Nationalsocialismen - den biologiska världsåskådningen [28 sidor säker nedladdning].
...dialog är fullständigt omöjlig och att man lever i två totalt olika världar. Denna beklagansvärda situation beror delvis på propagandabilden av nationalsocialismen som kulmen av mänsklig grymhet, något som våra fiender har inympat i allmänhetens medvetande.
För nationalsocialister finns det endast en sanning: Naturens lagar och allt som inte är i fullständig överensstämmelse med denna sanning är absolut 100 procent fel!
Jag ska inte här peta sönder hela den rättshaveristiska "ismen" (men leta inte efter logik eller riktiga filosofiska resonemang, om ni inte nöjer er med saker som att naturens lagar är allt och allt annat är fel, eh, right, vi tycker scientologer är psykmedicinfientliga, lägg då därtill all teknik och medicin som ja...eh trotsar naturen, hej cancer, hej amputationer, hej diabetes, osv.).
Här finns en gigantisk förkärlek till reaktion, dvs att reagera på andra, vad andra säger och gör, och väldigt lite vad man själv står för rent filosofiskt.
Till skillnad från dunkla förvirrade, meningslösa, fåtöljfilosofier och orientalisk mysticism är nationalsocialismen baserad på sunt förnuft och finner sina argument i den verkliga världen, där skillnaden mellan sanning och lögn och mellan gott och ont bestäms av fakta och inte genom önsketänkande eller teoretiska drömmerier.
Här finns dramatiska och krångliga meningar, knökiga ord och begrepp, och samtidigt, och lika obegripligt, är det så pekoralt allt. Det får följsamheten i texterna att fasta i staccattomässsighet. Ju mer öppet nationalsocialistiska desto stelare, ångestfyllt och osmidigt blir språket. Byråkratiprosa. Det är som om varje skribent tas över av någon byråkratisk ande från tredje riket.
De är förstås allvarliga, jag fattar det. Men jag fattar inte på några villkor att de inte själva fattar hur ogenerat manipulativt det hela är. Hela tiden hör jag min mormor som säger "ja, herr doktor", ni vet den där underdåniga inställningen och sedan en förväntan att människor beter sig så här allmänt? Fast, det är inte min mormors tid längre, det är 2013, få människor imponeras av byråkratiprosa, lika lite som de övertygas av rättshaverister. Ja, det finns en del likheter med rätthaveristers språkbehandling. Fast mest tänker jag på att det andas ångest från människor som inte passar in i samtiden - eller ens någonsin hade kunnat passa in. En emo-gothare har ju i så fall mer ankntning till människor runt omrking dem.
Det är inte så annorlunda med produktionen av det visuella. Det är också avsett att se allvarligt ut, imponerande och med dramatiskt effektsökeri. Jag antar att de som brinner för nazism tycker det är jättefint och högstämt. Vi andra måste bita oss i läppen för att fatta att någon alls menar detta på allvar.
Nationalsocialism och jämställdhet
Förlåt, men jag kan inte sluta skratta. Bit Louise, bit!
