101 saker att göra tills revolutionen

Jag är ingen rojalist eller anhängare till monarkin. Jag är väl mest någon slags republikan fast med invändningar jag instämmer i. Men framför allt totalt ointresserad av kungahuset, åtminstone så länge inte rojalister stör mig med argument som går ut på att kungahuset är bra för Sverige eller när republikaner eller kritiker och ledarsidor går ut och säger att om kungen ljuger så kan vi inte ha monarki längre/alternativt att då kan kungen inte vara kvar. Då blir jag intresserad av princip, för jag är en principiell människa som helt enkelt inte pallar med sådana argument som kokar ner till: att vi har en monarki för att det är gulligt eller för att monarkin är felfri och befolkad av ädla människor som skakar hand och är tjenis med en felfri Gud. Jag tror inte på endera.

Det är ju inte för gullighetens skull och just för att även kungligheter är helt vanliga människor faller även den där upphöjda tanken om elitism som utmärker hela idén med att ha monarki och ärftlig sådan. Det är meningen att de inte ska vara vanliga människor. En monarki är sedan inte gullig, utan en demokratisk och omodern anomali, frågan är förstås hur vi ska ha det utan den, men så ser inte mediestormen ut eller den efterföljande debatten om monarkins legitimitet.

 Jag kan motvilligt hålla med de hårdföraste av rojalister som hävdar att det var helt fel med en frälse – Daniel – idén om kunglig glans mattas av och görs meningslös. Blodet är ju allt. Och är det inte allt är det meningslöst. För är inte det poängen?

Ändå. Jag känner för monarkin ungefär som jag minns zoologiska trädgården Tiergarten i Wiens Slottsparkanläggning Schönbrunn. Om ni aldrig varit där kan jag beskriva den som den jag var på 80-talet, den enda gång jag vandrat igenom den.

En historisk anläggning där man kan skåda exotiska djur i burar av sten och järn. Punkaren med trasigt hår (nogare bestämt rakat fläckvis) grät vid åsynen av apatiska och fläckvis luggslitna lejon som knappt kunde röra sig. Vilda varelser i slottsparksmiljö.

Den bisarra känslan av att se levande varelser lida i alldeles för trånga burar för mitt nöje.*

Kanske man kan likna svenska monarkin vid Skansen, men det faller förstås på den etnologiska folkloristiska exotism som är dess signum. Tiergarten passar som sinnebild. Kungen är som ett apatiskt lejon. Och visst är burarna snyggare på Drottningholm och alla de platser där de förvaras. Det är inte ett argument vare sig för eller emot, det är bara hur jag ser på dem som människor vi kan betrakta, vända och vrida på, spotta på, förkasta, slita, älska, hata, peka på, stirra på, förhöja eller lustmörda. Det ger mig mest av allt känslor av obehag även med vetskapen att lidandet inte finns på plats på samma sätt som djuren i Tiergarten.

Jag noterade mitt eget oförställda frosseri under bröllopet förra sommaren. Denna känsla att ha upphöjda människor som allmängods, upplevelsen att äga dem på grund av någon ärftlig blodsprincip. Det är emellertid allt annat än angenämt. Inte för att jag tror på något vis att vare sig Victoria eller Daniel vill ha det på något annat sätt: som vanliga människor på riktigt, istället för denna låtsasvärld av upphöjelse.

De är bara som hela kungahuset som vill både ha kakan och äta den. Det är inte lika synd om dem. De kan välja och de väljer medvetet att leva föreställningen. Skillnaden för oss är att vi inte kan välja dem eller bort dem, det krävs större mediestormar än dessa.

Men som även kungligheter måste erfara, kan de inte kräva respekt längre för en blodsidé, även de måste förtjäna den och kanske gör det ändå lite ont.

Public service: intervjun med kungen. 

Tillägg (1 juni): Som ett brev på posten, monarkist klagar på Daniel (Tradition och Fason) och hur den monarkistiska principen faller. Told you so.

*) Ofta undrat varför jag inte evolverade till djurrättsfanatiker från denna punkt. Men det är en annan historia. 

Jag har slitit i mitt hår över att få drupal uppdaterad på mitt webbhotell. Men det fungerar inte, och det är sådana där små saker i PHP som inte är rätt inställda. 

Då för snart två veckor sedan var tanken att därför migrera hela drupeleländet (dvs motorn till min blogg sedan 2003!) till wordpress. Det gick väl ganska ok, med hjärtat i halsgropen, en sådär 40 000 kommentarer och 1 800 inlägg tuggades fram hyfsat och utan problem, men samtidigt trasades alla kopplingar till kategorier sönder och samman, och som ni ser är radbrytningarna en sorg att se på. 

Det är faktiskt lite roande att läsa Johannes Forssberg och sedan Rick Falkvinge. För naturligtvis har Rick helt rätt i att påpeka att brott mot upphovslagen handlar nu för tiden föga om att som enskild person få sin sak prövad i domstol, utan om att ha råd att låta en rätt pröva saken. Jag har länge fantiserat om hur det dimper ner ett kuvert på hallmattan med krav på fantasiljarder eller pynta 20 000 spänn, och då menar jag inte brott mot narkotikalagen utan om illegala nedladdningar. Knarkbrottet att vara positiv på marijuana är trots allt bara ett par tusen och en femhundring till brottsofferfonden (I kid you not). Det ska vara fan att vara förälder i Sverige att behöva lägga sig platt för maffiametoder, och inse att till och med narkotikalagstiftningen är rättsmässigt mer ok. Det är synd att inte Johannes ser detta som ett problem, och att det bara finns ett parti som verkligen fattar vilken makt som en rad multinationella företag tar sig genom statens försorg. Detta är exakt den situation som bildar den mentala bilden av: Staten och Kapitalet sitter i samma båt, men det är inte dem som ror, som ror så att svetten lackar. Man kan må illa för mindre.

Jag tänkte på detta lilla enkla sätt bara påpeka att det finns anledningar att rösta på Piratpartiet. Det spelar ingen roll att man kan vara lika delar skeptisk som pessimistisk till projektet, för vad är det i jämförelse med en valrörelse med de sedvanliga partierna som faktiskt är mer intresserade av att sätta staten och kapitalet i samma båt?

Jag har det inte lätt. I ett land där mellanmjölk är en fysisk valmöjlighet i kyldisken är gestaltningen av det knappt märkbara politiska spektrumet av svenska partier något som ter sig som metafysiska variationer på mellanmjölk. Alla partier försöker vara lagom, inte tycka för mycket och inte i för kontroversiella frågor. Ja, förutom F! som bränner pengar för att visa att pengar är viktigt (näe, menar ni?) och vill att män ska betala högre skatt eller allt vad de nu hittar på mellan varven när de inte är ett parti och får bidrag för att vara en förening. Nu hade jag ändå aldrig övervägt F!, så jag vet inte varför jag överreagerar så på deras dumheter. Laget borde möjligen ha varit Folkpartiet med mitt engagemang med Liberati? Men nej, så länge partiet inte överkommer sina nojjor om det livsfarliga knarket, om trasiga horor, och bara kan stoltsera med några få avantgardister i frågor om integritet är den optionen fjärr.

Jag är för gammal för att tro på sagor och alldeles för bitter och cynisk att spela med i låtsasleken att det finns ett val. Det finns personer som alldeles säkert förtjänar min röst, men de verkar i något parti som inte förtjänar min röst. Det är då man kan dra till med det oväntade, mest för att det är roligt och får mig att känna mig mindre cynisk och butter. Jag kan hålla fast vid föreställningen att inte tro på sagor och att inte tro att det spelar någon signifikant roll, och samtidigt räcka finger åt sagan och mellanmjölken.

Jag har redan fått mental smisk för min larviga och pinsamma optimism förra valet, jag tänker inte upprepa det misstaget. Personligen har jag ibland tänkt att denna gång så får Liberala Partiet min röst, trots att de mest verkar ha varit upptagna med att byta logga och efter nedläggningen av ett hyfsat öppet forum numera hemlighåller sitt forum så man har inte en aning om vad de pysslar med. Men nej. Jag läser med bistert hjärta att de inte alls förstått det där med varför frågorna om immateriella rättigheter är så brännande viktigt, det nämns inte ens, och att inte heller de ser det problematiska att staten agerar hantlangare åt kapitalet.

Sad but fucking true. Så var finns en knapp att sätta på tröjan och bloggen?

Libertarian music appreciation #9 Yes - Owner of a Lonely Heart, för det är något med att vara libertarian, det känns rätt ensamt ibland, och världen en plats där staten regleras av störst picka och pengapåse, trots att det alltid påstås vara den libertariana utopin, guess what suckers, ni lever den utopin här och nu.