politisk historia

Hur menar vi att rättvisa skipas?

Vi har all varit där någon gång i livet, när vi upplever oss ha blivit orättvist behandlade, skymfade, förnedrade. Och känslorna det väcker. Hämndbegären. De flesta, eller kanske det bara är jag som haft dessa fantasier av upprättelse genom någon slags "poetic justice" - att den person som betedde sig så illa också blir likvärdigt (om inte värre) illa behandlad? När människor som står oss nära råkar ut för våld, bubblar samma slags känslor upp, att man vill med egna händer döda, lemlästa, såra, och skada den som gjort något så illa, och tanken att vilja detta är fullt begriplig.

Det är med andra ord begripligt att ryckas med och känna sig tillfredsställd när en terrorledare skjuts i skallen.

Men hur skulle ett samhälle fungera om dessa känslor verkligen omsattes som lag och ordning, som ett instrument för att skipa rättvisa? Om vi ger vika för alla dessa förvisso  begripliga känslor, vad ska då hindra människor i samhällen att sätta ett skott i nacken på alla de man anser och tycker förtjänar det? Vad ska då hindra att samhällen å ena sidan brutaliseras och å den andra att själva de principer som vägleder frågor om hur man kommer fram till en rimlig bedömning av individuell skuld och ansvar bara står i vägen?

Lynchningarna i USA på svarta - på vilket vis skiljer sig egentligen dessa från andra handlingar där rättstänkandet får ge vika? Jag vet att det är retoriskt småfult: men likväl detta är vad hämnd som rättvisa har för konsekvenser, och om det är dåligt där eller där så är det för att det är principiellt och moraliskt förkastligt, sluttande plan och allt det.

Så avrättningen - det utomrättsliga dödandet - av Usama Bin Laden väcker funderingar på vad vi menar är rättvisa. Skall det ses som en akt av hämnd eller bör man se rättvisa som ett straff för en brottslig handling - något som vägleds av ett rättstänkande (dvs straff utmäts efter en prövning där också försvar ingår)? Kan det vara både och?

Det är svårt att se vad rättvisan i den senare meningen egentligen har med att Navy Seals på operativ order skjutit Bin Laden i skallen. Om nu rättvisa har något att göra med det så är den just "poetisk" eller bibliskt "öga för öga", men föga vägledd av ett rättstänkande. Hämnd som enda rekvisit. Tanken på detta är som ett smaklöst skämt, fast det är ju inte ett skämt.

Man kan jämföra med avrättningen av Saddam Hussein. Man kan se det som ett resultat där "både och" fått plats; dvs både hämnd och rättstänkande. Likväl fann jag det också smaklöst och oroväckande, på precis samma sätt som jag ser på dödstraff som inget annat än en markering där hämnden är en ingrediens men där det inte finns något som helst ansvar (förutsatt att alla de legala rekvisiten följts) för den som utfärdar en sådan order eller genomför det.

För det är trots allt något en förnuftig rättsstat - till skillnad från en rättsstat som tillämpar känsla som legitimt rekvisit för straff - har att kräva av medborgare som tar på sig en vigilante-rock och hämnas med våld och död: nämligen att då får man också ta ett ansvar för en sådan handling.

Visst jubla över en död terrorist och om inte annat en "symbolisk ledare" som förtjänade dö, men det är också att hylla en havererad rättvisa där hämnd blivit ett giltigt inslag för att utmäta straff. Det är också att legitimera och buga inför en världsordning där våra friheter inskränkts bit för bit, och som inte en död terrorist någonsin kommer att förändra till det bättre.

Jag förstår att man kan invända med "det är ju krig och Bin Laden är ledare för en terrororganisation". Det kan diskuteras det personliga ansvaret som kan avkrävas - men nu har ju inte det skett, det kommer aldrig prövas, utan förmodats och nu är han död.  Och att framhärda med sådan argumentation, då bör man inte heller beklaga sig över de övergrepp som också sker i namn av detta "krig mot terrorn", de är också styrda från magen, en panisk rädsla har fått ersätta förnuft och symboler ersätter verklighet. Och så många har tillåtit det och sett det som helt acceptabelt, att de jublar är i så fall inget konstigt, för vilken slags rättvisa står de för?

Men det är alla de andra som borde veta bättre, att detta bara är ytterligare ett symptom på en stat som gett upp alla de principer som de påstår sig värna.

Man kan också invända med att detta beslut på något vis undanröjt större hot. Så hette det också när Irak invaderades och när Saddam avrättades hette det att hans symboliska värde var ett hot. Kanske det, men kanske denna handling medför större hot? På det sättet hade det varit bättre att få fast galningen än att döda honom. Jag vet inte vad invasionen och hängningen av Saddam inneburit exakt på en millimeter, men konflikterna, oroshärden, i Irak kan väl knappast härledas till något annat?

På en moralisk not kan man ställa sig frågan på vilket vis handlingar som har hämndkänslor som motiv inspirerar något tal om civiliserade rättststaters moraliska övertag gentemot de samhällen man tänker sig styrs av barbari och godtycklig rättvisa.

Mårten Schultz skriver bra i DN:

När kulan trängde in i huvudet på vår tids värsta brottsling innebar det inte att han mötte rättvisan utan att han undgick den. Genom döden undandrar bin Ladin sig de rättvisans institutioner som skiljer vår rättvisa från bin Ladins. När vi inte längre ser detta som ett nederlag har vi förlorat något centralt.

Hanna Wagenius skriver också bra och poängterade det moraliska besväret med att hylla detta också medför likgiltighet inför t ex Guantanamo Bay.

När mänskliga skillnader förklaras med biologiska faktorer blir begreppet determinism inte sällan använt som ett slagträ i sådana här diskussioner. Underförstått är det något dåligt, och används ofta felaktigt, som en synonym till fatalism, som är den totala ödestron.

Determinism i  mening att beskriva mänskligt handlande och beteende som styrda av sociala och ekonomiska lagar är dock något som ofta hävdas i socialkonstruktivistisk klassanalys som menar att vi är födda som oskrivna blad.

Determinism är alltså på inget vis undantaget de som anser att människan är styrda av kulturella, sociala och ekonomiska faktorer och att det är den förklaringen som gäller när vi tolkar och analyserar skillnader och olikheter mellan könen. Det är främst socialkonstruktivister - och inte s.k biologister* - som framhåller att det omöjligen kan finnas fria val så länge det finns strukturer som begränsar våra val. Alla olikheter socialt och ekonomiskt ses som bekräftelse för att så är fallet. Det är en förklaring att det fått ett stort genomslag i feministisk analys som utgår från att både valen och utfallen kommer vara lika om vi är fria. Det finns ett slags hopp i detta, där det i så fall är möjligt att med politiska och sociala reformer förändra och motverka olikheter.

Det är en vanlig uppfattning att determinism nödvändigtvis förutsätter att mänskligheten eller individer inte har något som helst inflytande att forma och påverka sin framtid och därför är determinism inkompatibel med den fria viljan. För att kunna hävda att den fria viljan existerar kan den inte vara styrd, och om vi är styrda så kan inte den fria viljan existera. Det är enkelt att tänka sig det logiska problemet på det sättet. Båda synsätten skjuter ju den fria viljan i sank logiskt sett. Människan framträder som en mekanisk varelse likt en slav under strukturer eller biologiska förutsättningar.

Det finns emellertid en filosofisk kompabilitetslösning som går ut på att erkänna att framtida händelser kan följa av tidigare händelser men att förloppet också är avhängigt av hur vi förmår hantera information och styra framtiden. Fri vilja ses som en grundläggande egenskap för moraliskt ansvar, den är i så fall en gradfråga. Tvång leder till sämre möjligheter till att göra val och ansvaret följer därefter. Den fria viljan som en nödvändig konsekvens av att människan är en tänkande intellektuell varelse. Oavsett anledningarna som bestämmer våra önskningar och begär, är det ytterst den fria viljan som uttrycker dem.

Utan den fria viljan kan vi helt enkelt inte överleva. Den fria viljan är ett uttryck för den unika vilja som varje människa besitter och som ingen annan kan ha insikt i eller ha möjlighet att uttrycka å någon annans vägnar blir det individualistiskt nödvändiga med en fri vilja mer begriplig. Människans mest grundläggande egenskap brukade Ayn Rand påpeka är viljan att leva. (Nu kan man dock invända att de finns ju de som har viljan att dö.) En människa är förmögen att utöva sin vilja utifrån sina egna önskningar, åsikter och behov, även om sociala och ekonomiska förhållanden ger olika grader och tillgänglighet av information att ta hänsyn till.

Just tillgången på information brukar, som följd av att tänka sig att den fria viljan är omöjlig, vara ett argument för att staten är bättre på hantera beslut som rör individer, och därmed blir det ett argument för centralplanering, eller en stark välfärdsstat med vida befogenheter över "det privata". Detta brukar motiveras med att tillgången till information skulle vara mer omfattande för beslutsfattare än för enskilda individer. Men tillgången är begränsad även för staten, och ännu mer begränsad om vad som därmed är bäst för enskilda individer. Fullständig information är en omöjlighet, alla människor agerar utifrån sin begränsade information, det är det bästa som går att uppnå. Tillgången till information alltid är bättre på en fri marknad för var och en än i en stat där beslutsfattare tar på sig att centralplanera. Frihet är alltså en gradfråga, hög grad av tvång omkullkastar den fria viljan, eftersom den inte kan uttryckas.

Detta i sig visar att det finns ett behov att röra sig bort från den socialkonstruktivistiska  mekaniska och materialistiska synen eftersom den inte förmår avläsa mänsklig komplexitet och variation. Strukturella förklaringar och analyser utesluter inte en förståelse för komplexiteten av mänsklig natur, vilket däremot ett socialkonstruktivistiskt perspektiv gör. Att använda sig av strukturalistiska förklaringar till mänskligt beteende och handlande innebär inte heller per automatik en mekanisk och materialistisk syn på människan. Det innebär att våra handlingar sker utifrån vissa förutsättningar, men också utifrån hur vi bedömer situationer, våra valmöjligheter och vårt egenintresse. Det torde inte förvåna någon att våra handlingar och våra preferenser inte sker i ett vacuum, men inte heller att vi inte är fladdrande löv i vinden som kastas än hit och än dit av yttre krafter. Människan har att ta ställning till sina egna intressen utifrån verklighetens ramar och förutsättning, vilka val som finns att tillgå, vad som gagnar henne och på vilket vis hon bedömer att hennes handlingar tillfredsställer hennes mål och önskningar, och att ta ansvar för det som principiellt motsvarar den grad av hur fritt det valet var.

Naturrätten satt i detta sammanhang är att den är en effektiv social metod för att kyla ner oss alla och få oss att handla fredligt istället för att slå varandra med påkar för att någon ska underkasta sig. Men den säger oss också att det finns ingen anledning att begränsa människor i föreställningar att de är förutbestämda till ett visst öde, vare sig av biologiska eller socialkonstruktivistiska skäl.

Sist kan man konstatera att John Locke hade rätt när han menade att frågan om existensen av den fria viljan är meningslös. Detta trots att Lockes idé om det oskrivna bladet (Tabula Rasa) ligger till grund för Rousseaus idé att vi är styrda av yttre faktorer och som gav upphov till den socialkonstruktivistiska skolan. Men han hade också fel. Lockes tanke var att vår hjärna är tom från början, vilket är en empirisk idé, och den var logisk för honom, och menade att vi lär oss av erfarenheter och kunskap. Sedan dess vet vi att gener och biologi har inflytande och att verktyg finns på plats redan när vi föds ut i världen. Alla kan inte bli operasångerskor eller matematiker. Något man trodde långt in på 1900-talet, och frågan är om den inte lever kvar i någon mening fast med andra ord.

Give me a dozen healthy infants, well-formed, and my own specified world to bring them up in and I'll guarantee to take any one at random and train him to become any type of specialist I might select – doctor, lawyer, artist, merchant-chief and, yes, even beggar-man and thief, regardless of his talents, penchants, tendencies, abilities, vocations, and race of his ancestors. I am going beyond my facts and I admit it, but so have the advocates of the contrary and they have been doing it for many thousands of years. J.B Watson (1925)

Men  hur påverkan än ser ut, raserar den inte den fria viljan, den fria viljan måste vi ha just för att vi vet bättre om oss själva än resten av världen, ingen kan ha den fulla informationen om en annan människa och veta bättre. Det var det Locke alltid hade rätt i och alltid kommer ha rätt i. Eugeniken flunkade, och nu flunkar även socialkonstruktivismen, och den fria viljan består.

*) och sedan har vi ihjäl populäruppfattningen om biologismen tycker jag. Med det menar jag att det finns inga biologister i mening att någon på allvar tror att vi är totala slavar under biologin.