Ett vanligt argument som kommer i svang i abortdebatten handlar om den
möjliga tekniken och tendensen att också använda tekniken, och därmed välja
abort av genetiska skäl och sjuka, handikappade eller av "fel kön".
Det är lika vanligt att framställa människors val att att abortera
foster/möjliga barn som de inte vill ha som något slags eugenik,
och nazismen står därför bara och väntar runt hörnet.
Ibland yttrar sig handikapporganisationer med ord som att om kvinnor nyttjar
tekniken för att få reda på barnets egenskaper (eller som med genscreening ta
reda på sannolikheten för att föda barn med genetiska sjukdomar) så är det
att missakta handikappade människor. Ibland blir det speciellt understruket som
när någon säger att "Gustav inte skulle ha fått födas om tekniken användes".
Nej, kanske han inte hade fötts. Och kanske den
där kvinnan som inte ville ha fler
flickor skulle få stå ut med att föda ytterligare en flicka. För
samhällets skull så att vi inte tar "elitistiska" beslut. Man kan
förstås roa sig med att hindra personliga beslut skulle vara en metod i sig
att hindra nazistiska idéer.*
En grundpelare för den svenska rätten till den fria aborten är att den
inte villkorar kvinnornas motiv. Det är en viktig pelare, som står i
motsättning till att vara nazistisk. En nazistisk lag skulle förstås tillåta
teknik och krav skulle också ställas på vem som får födas. Därtill skulle
vi säkerligen ha något slags projekt Lebensborn
i varje Landsting. En icke-nazistisk lag tillåter och villkorar inte
människors beslut och motiv. Staten har inte att göra med vilka barn vi vill
ha eller inte.
Att som privatperson komma fram till abort med hjälp av tekniken - oavsett
skälen och motiven - är inte nazistiskt även om personen faktiskt skulle
kunna mycket väl vara nazist eller uppfylld av en tanke på samhällets bästa.
Men kvinnor gör inte abort av hänsyn till samhället och ska inte göra det,
utan från sin egen horisont, och det kan inbegripa att inte vilja föda
fler/eller någon flicka, barn med genetiska sjukdomar eller andra sjukdomar och
skador.
Det är en vida skillnad att bli ålagd ett synsätt, som samhällets bästa,
och att ta egna beslut som ingen annan har rätt att ställa krav kring.
Om vi däremot börjar villkora vilka barn som är skyddsvärda speciellt -
dvs där tekniken inte ska få användas för att föräldrar kan göra fel
beslut - det är då vi börjar anamma ett synsätt som handlar om samhällets
bästa. I dessa fall skydd för flickor och handikappade eller sjuka. Vad vi
gör i så fall är att anamma en nazistisk tankestruktur, med någon skruvad
slags idé att det vore motsatsen till nazism. Vi säger i klarspråk att
samhällets behov att värna idén att alla barn är lika mycket värda måste
föregå våra personliga beslut. Det
allmännas bästa före individens, det är faktiskt en nazistisk slogan.
Lika mycket i klarspråk säger vi då att vissa barn inte är lika mycket
värda.
Det går att jämföra med dödshjälpsdebatten, som jag tidigare påpekat
har sina likheter med abortdebatten, fast av religiösa skäl. Alla barn är
lika värda och tekniken står i motsats till denna grundsyn. Ja, alla barn är
lika värda, men att staten skulle villkora våra beslut är faktiskt inte
motsatsen till nazism. I fallet med dödshjälp kan det formuleras så här:
Kan man inte se den skillnaden blir jag orolig över den implicita elitismen
att påstå att andras lidande måste utstås annars blir det nazism: det är
som att läsa en mening skriven på två språk samtidigt.
I fallet abort handlar det om föräldrars tankar om sitt eget liv, sina
beslut, må de vara att man önskar en pojke, eller att inte vilja ha lidande i
sitt liv, oavsett om det är realistiskt eller dumt tänkt, är det som att
säga att de måste stå ut annars blir det nazism.
Dagens ord: skrivbordsempat.
*) Vanligtvis skriver Anna Ekelund de utsöktaste av kolumner, men man måste
ju inte vara överens om allt.[finns tyvärr bara på Aftonbladet plus]
intressant om abort, nazism