Idag bloggväggar Per Hagwall, Helena von Schantz, Hanna Wagenius, Carl-Johan Rehbinder och Erik Laakso med ett gemensamt inlägg om sexköpslagen. En artikel som var ämnad för DN som tackat ja till den förra veckan, men skickade den på hemläxa och den lämnades in på fredagen igen, för att chefredaktören efter det  bestämde sig i onsdags kväll att inte publicera den, efter att ha suttit på den alltså i nästan en vecka. Det är faktiskt inte ok. Men de berömda "sociala medierna"* kan kanske göra bot för det och länka vidare. Jag citerar ett centralt budskap:

Ett av sexköpslagens främsta mål är att öka jämställdheten. Det anger man
också i utredningen. Men när man väljer att göra den ena parten i en
ömsesidig transaktion till förövare och den andra till offer beroende på kön
är det könsdiskriminering. När man fråntar kvinnan omdöme, rationalitet,
ansvar för sina handlingar och rätten till sin kropp och till sin sexualitet är det
könsdiskriminering.

Det intressanta är att detta är lika blocköverskridade som när Camilla Lindberg och Marianne Berg gjorde gemensam sak i Expressen om att skrota sexköpslagen. Marianne har redan fått skit för det av Karin Rågsjö, men föga på något intelligent sätt. Här kommer prov på trasiga klyschor om både "din dotter" fast med tillägget i jämlikhetens tecken av "din son", och så klart dubbelmyten om "den lyckliga horan". Det är så 1999 Karin, uppdatera dig genom att ordentligare läsa deras artikel! Vad du gör är att förstärka horstigmat. Men tänkvärt att Marianne också får ett medhåll i kommentarerna och tycker hon är modig, och det är hon.

Varför skulle det vara så hemskt? Tycker du att det är äckligt? Dina formuleringar låter så jädra stigmatiserande. Jag torkar äldre i rumpan på jobbet och tycker det funkar ok, men varför skulle sextjänster vara så mycket värre?

Varför skall du ha vetorätt över vad mina söner och döttrar gör i sängkammaren!? Jag accepterar inte det.

Jag gillar Karin stenhårt när det kommer till att ta ställning mot en förlegad och usel narkotikapolitik, se där "nyliberaler"** och vänsterpartister kan vara eniga i något. Det är synd att hon inte förmår samma sak när det gäller sexköpslagen. Jag efterlyser dessutom fortfarande en Josefin Brink i debatten att ta bättre ställning genom att vara konsekvent när hon avvisar och kritiserar den radikalfeministiska sexkrampen.

Det händer annat som också borde uppmärksammas som Amanda Briheds närmast heroiska insats för att sätta ljuset på tvångssteriliseringar och tvångsskilsmässor för transpersoner som önskar genomgå behandling för att byta kön. Helt oacceptabelt i ett modernt och upplyst land som Sverige påstås vara. Lex Amanda tycks vara begreppet fött ur detta. Gott så. Medan Luf och HBT-liberalerna har beslutat göra detta till en av sina kärnfrågor, har Alliansens Häggström mest talat i sitt imaginära skägg, och några HBT-sossar passat på att skylla på alliansen för det egna partiets politik. Tråkigt när de istället kunnat göra gemensam sak, som alla vi andra försöker göra i vissa frågor, nämligen att strunta i partigränser och handla tillsammans i frågor som vi delar åsikt om.

Det är vad den nya frihetsrörelsen handlar om. Men det är mer än sexköp och narkotika.

"Barnporr" som den smidigaste av diskurser för att utöva och införa ytterligare åtgärder i enlighet med övervakningssamhället har jag berört många gånger och inte minst Niklas Dougherty, men framför allt Oscar Swartz, och idag drämmer han till med en intervju med den person som fällts i enlighet med en lag som tar sikte på att "allmänt" skydda barn, det har något med den där inkörsporten att göra antar jag, eller snarare att göra med möjligheten att genomföra åtgärder för att stärka kontrollen av Internet. Men missa inte hans förutsägelser i hans rapport: Alternativ till bodströmsamhället. Viktigt att understryka är att barnporrlagen när den tar sikte på tecknad porr är lik sexköpslagen: här finns inga brottsoffer utan är ämnade att skydda allmänheten, ett brott mot staten alltså. 

Nu blir det ett inlägg som aldrig publicerades från 2007. Minns inte varför jag inte publicerade.  Kanske för att det blev för personligt. 

Bakgrunden är att det under 2007 pågick en upprörande debatt i media och på bloggarna, angående en hemsida gjord av en pedofil som plitade ner sina tankar. Men det var det minst upprörande. Snarare att det var upprörande hur en del människor reagerade på det. Genom att kräva att sidan skulle släckas, agerade i mobb och hotade folk som försvarade att sidan existerade, genom att kontakta deras webbhotell med uppmaningar att stänga deras bloggar eller hota med polisanmälningar. 

Lägg ner alla bibliotek, bränn Vanity fair och stegla...någon!

Varför inte lägga ner/filtrera biblioteken? De har nämligen böcker av Lolita skriven av Vladimir Nabokov. En romantiserad berättelse om en sexualbrottling. En bok som Vanity fair beskrivit som den enda övertygande kärlekshistorien i vårt århundrade. Bränn Vanity fair! Sedär ytterligare ett korståg att äntra. Eller är det något helt annat?

Det är ibland värsta finkulturen. Lolita har filmats ett par gånger, Stanley Kubrick gjorde det. Men omformade Lolita från en pubertal 12-åring till en snarare 14-15-åring, för säkerhets skull för att placera sig i någon gråzon. Det förändrar dock inte vad romanen handlar om. 

Varje dag produceras och visas filmer på temat massdödande (se 400, för ett exempel på den definitiva bombastiska 'cut and slash'-filmen vars enda syfte är att göra våld estetiskt vackert). Och vidare skulle man kunna problematisera det ständigt närvarande fiktiva våldet och sexet. Som det skrivna ordet eller som bildruta för bildruta. Visst, det kan tyckas relativiserande.

Vuxnas sexuella övergrepp mot barn blir inte acceptabelt för att vi kulturellt mer eller mindre accepterar allt det där andra för att vi förstår att just det är fiktivt och uttryck för tankar, inte verkliga handlingar. Men varför ska vi då inte kunna resonera på samma vis här? Det är liksom ingen risk att pedofilers fantasier blir normaliserade bara för att de tycker så. Övergrepp är övergrepp. Barn är barn. Människor kan i allmänhet förstå de gränserna mellan fantasier och övergrepp.

Det här handlar egentligen inte så mycket om pedofili som sådant utan specifikt om att när det handlar om saker som det är lätt att tycka illa tycks viljan att försvara sådana principer som är allmängiltiga minska. Inte minst kommer det till uttryck när det handlar om vad som kan beskrivas som extrema åsikter, vare sig de handlar om sexuella orienteringar och beteenden eller politiska uppfattningar. 

Men något kan ändå sägas om pedofili, att vara pedofil (vare sig man vill definiera det som en läggning eller en störning) är inte kriminellt i någon aspekt. Det som är och borde vara kriminellt är om man skadar andra människor. Jämförelser mellan att ha en läggning och att utföra övergrepp är missvisande om man behandlar det som samma sak. Att fantisera och/eller ha otäcka åsikter skadar inte och det kränker inte heller någons rättigheter.

Yttrandefrihet är inte något som varierar efter hur otäck och misshaglig man anses vara. I bland annat Sverige har vi lagar som föreskriver att man inte får hetsa mot minoriteter och folkgrupper, och man får inte publicera och sprida barnpornografi. Man får däremot skriva om bestialitet, våldtäkter, mord, incest, med mera, i många fall även filmatisera, dramatisera, eller teckna och måla sådana teman. 

För det handlar om barn. När någon pedofil skriver att barn inte kommer till skada av "frivilliga" sexuella relationer med vuxna så förvandlas rationella människor till blodtörstiga bestar som deltar i en känslostormande stampede. Istället för att bara konstatera att det snarast är en pedofils fantasi.  Man bör nöja sig med att diskutera och debattera det som sägs. 

Så nu har man kunnat beskåda Sveriges mest förutsägbara och politiskt korrekta kamp. Och enkelt folk (och journalister tydligen) som berömmer sig själva för deras modiga handlingar, utrustade med mentala högafflar och rep som inte förstår skillnaden mellan försvara yttrandefrihet och att försvara knasiga, främmande och otäcka idéer. För de nöjer sig naturligtvis inte med att vilja släcka sajter som drivs av pedofiler, utan nu sprids kampen mot människor som försvarar deras rätt att yttra sig. 

Ingen kan räkna med att ett webbhotell vill hysa en sådan sajt. Det har de all rätt i världen att neka förstås. Det ger en del att fundera på om man ska ha provokativa sidor att kolla sånt. Men mest oroande är att det blir ett illustrativt exempel på en sak som på förhand få har lust att ta strid för. För som redan utspelat sig blir det precis som i fallet med att försvara Åke Greens rätt att yttra idiotier. Man blir av sådana som inte orkar tänka på djupet genast utpekad som försvarare av åsikter istället för försvarare av rätten att uttrycka åsikter. Och att försvara någon pedofils stundom osakliga skriverier blir genast synonymt med att själv vara pedofil. Det är dock två vitt skilda saker. Varför ska det vara så svårt att förstå? 

Att skriva och uttrycka en åsikt är inte ett övergrepp, hur fruktansvärd den än är. Jag kan inte heller avsky människor som i min mening har en tragisk sexuell böjelse eller störning eller vad det nu är. Jag avskyr övergrepp. Men jag blandar inte ihop dem. Det enda man lyckas med genom att kampanja för att förmå webbhotell släcka sajter är att tala om att de inte accepteras, inte att de har fel. Jag hoppas någon förstår skillnaden.  

Och innan någon hoppar till slutsatsen att jag är en otäck människa, för att mitt förnuft kan göra skillnad på övergrepp och fantasier och åsikter, vill jag berätta en sak.

Jag blir inte delaktig i en lynchmobb, fast jag råkade ut för ett sexuellt övergrepp som åttaåring och torde möjligen ha emotiva skäl för det. När jag var åtta år och på väg mitt i den varma sommaren från badet till mamma där hon jobbade i en bokhandel, stötte jag på en farbror som bad om hjälp. Han hade kattungar i en kartong i källaren som han behövde hjälp att bära upp! O gud så gulligt! Kattungar! Och när man är åtta år vill man hemskt gärna hjälpa till. Alla åttaåringar är variationer på Kajsa Kavat. Det stod ju t om en bil med uppfälld bagagelucka och väntade på de små söta. Sagt och gjort och följde hjälpsamt med farbrodern ner i källaren. Men där var inga kattungar. Fortare än jag hann vända mig om låste han dörren bakom oss och drog fram en erigerad penis. Sedan beordrade han mig att ta av mig underbyxorna. Jag minns att jag satt och darrade på en metallstege medan han drog ett finger i mitt underliv. Sedan sa han att jag skulle dö om jag berättade för någon och att jag skulle vara tyst. Men något brast inom mig och jag skrek, skrek, skrek, vilket man lika gärna kan göra om man nu ändå ska dö. Och han skrek att jag skulle hålla käften medan han skavde på sin penis. Han frågade mig om jag ville röra vid den. Jag var i ett sådant tillstånd att jag tog det som en order. Och petade på den. Det är nog det och att han drog sitt finger i mitt underliv som fortfarande äcklar mig mest och som fyller mig med en egen skamkänsla. Men rädslan, skräcken, den överskuggar allt det. Det blev poliscrikus och fruktansvärt upprörda och gråtande föräldrar runt det. Det blev ett trauma i sig. Nej, de fick aldrig tag i honom. troligen någon som inte bodde i trakterna och liksom tog tillfället i akt för att sedan försvinna som om han aldrig existerat. Men jag minns hans fingrar och hans guldring med grön sten.

Ändå kan jag se klart på saken och runt yttrandefrihet, eller kanske är det just därför jag förmår se skillnad på verkliga övergrepp och fiktiva.

*) Never mind att jag hatar det nymodiga ordet.

**) Inte vad jag kallar mig, men så uppfattas jag tydligen. Begreppet Libertarian har inte slagit i Sverige.

...ni känner säkert igen den ironiska meningen, men den är inte något ovanligt uttryck som tankesätt, att för barnens skull eller bästa agera eller skydda dem. Eller påstå att det är för barnens skull, så med vilket man kan genomdriva de mest underliga åtgärder och piska upp massmedial moralpanik. Smidigt. I det stundtals sexualneurotiska Storbritannien är meningen av särskild betydelse och handlar ofta om att skydda barn från det hemska faktum att människor är sexuella varelser och uttrycker det också, på bild, på film, i någon bok, eller på någon offentlig parkbänk, eller måhända med en röd boll i munnen iklädd blöjor upptäckt av någon fotograf för The Sun.

I Sverige, detta relativt sexualvänliga land, allt är ju relativt, och detta  statsindividualistiska kulturprojekt som är vår nation, börjar denna smidiga tanke också leta sig fram och uttryckas och användas. En viss indignation ackompanjerad med den djupaste av förtröstan att staten må skydda de små från det faktum att det finns sex där ute i världen. I tecknad form! Ibland känns Sverige som den bleka lillasystern till Storbritannien, men med en twist. För det är i Sverige som en tingsrätt fäller en man för att inneha tecknad porr. 

Tillägg: I själva verket har Storbritannien gått i bräschen (tipstack i kommentar) med en sådan lag som förbjuder tecknade avbildningar av barn i "sexuella" sammanhang. Med precis samma slags motivering:

Today – April 6 2010 – is the day on which various sections of the Coroners and Justice Act 2009 come into effect, including those (sections 62 to 68) that specifically criminalise possession of "a prohibited image of a child". The purpose of this offence is to "close a loophole" and to target certain non-photographic images of children, possession of which is not covered by existing legislation.[...]

Hitherto, the state of play in the UK - courtesy of the Protection of Children Act 1978 (pdf) - was that possession, creation or distribution of an indecent image of a child was a criminal offence. Legislation and precedent extended the law to cover "pseudo-photographs of children": that is, images that were created by means of the manipulation of real, non-indecent images of children and adults, to create an end result that a jury deemed indecent.

Finally, the Sexual Offences Act 2003 raised the age limit for such imagery to 18 – thereby creating the novel legal concept that an act that might legally be viewed in real life became criminal as soon as it was committed to film (or pixels).

The rationale behind the original law was that every indecent image of a child was also an image documenting the abuse of a child. The extension of such a law to "pseudo-photographs" strained at that principle, although in cases where a real identifiable individual was featured, the logic – of protecting that individual from the traumatic effects of discovering or being aware of the existence of such imagery – remained intact.

Även här i Sverige intas positionen att det skulle vara möjligt att förbjuda tecknad mangaporr aka "barnporr" med hänvisning till att det är dokumenterade sexuella övergrepp på barn, och därefter fälla någon för det ohyggliga brottet som om det vore ett reellt övergrepp. Bäva månde vi alla. Som de som jobbar på och vi som söker på Google. Min Alla som läst detta har en dator som innehåller nu alltså dokumenterade övergrepp på seriefigurer. Come and get me us? 

Relaterat: "Barnporren" - en moralisk och sedelärande historia som inte liknar någon annan, Kina-Sverige...1-1, Virtuella kränkningar (won't somebody think of the virtual children!)

1. Feministiska Rammsteins Pussy! Rammstein hittar rätt ton genom att parodera tyska män. Varför kunde inte Dirty Diaries varit rolig istället?

Blitzkrieg mit dem Fleischgewehr! Och bara i Danmark kan man läsa en analys av det hela, nä, nä, i Sverige pågår det istället något slags mancrush rörande en skribents förhållande till Åsa Linderborg. Linderborg får de stora frågorna att glöda. Det är som att läsa en förälskad kvinna. Mancrush och bromance, romantiska känslor mellan heteros eller mellan hetero och homo, män alltså, vilket jag aldrig hade hört talas om tidigare, och sedan slog det mig att det inte finns ordet womancrush eller sismance på wiki, märkligt eller är det bara fantastiskt med romantiska känslor när det gäller mellan män?

2. En rapport från en bokmässa: 

Jag tänkte skriva något intelligent om den där bokmässan som var, men jag var ju knappt där egentligen. Jag åkte en massa bil, åt massor av mat, såg både E20 och E4, och åt lite mer mat, och resten av tiden sov jag och mitt emellan där någonstans dök jag upp bland tusentals människor, satt ett par timmar och log i Hydramontern, höll ett seminarium och råkade säga Kalle Anka istället för Anna Anka, myste lite med Annorna och Susset, kramade äntligen Elin, beundrade Annikas kombo av klänning och gympadojjor, sa till alexander och jan att de var så söta där de satt och läste the economist på varsin stol, pratade relationer och depression med Björn förläggare, nästan beställde en tavla från Åsa (som jag ska), var glad att träffa en Elin som är något av en officiell hydratecknare, ja, det var nog allt, jag skakade hand med en del, från både bloggvärlden och kanske en del från yttre rymden, sedan åt jag lite till. Det blir lätt så tyvärr när man går på antidepressiva, men i valet mellan tjockis och dödslängtan är valet inte så himla svårt. Note to self: Måste röra på mig mer.

3. Läst men kanske inte förstått? 

Någon som driver en intersektionell blogg av något slag verkar ha läst min bok, tyvärr förstår jag inte riktigt vad hon pratar om här. Jag har naturligtvis aldrig hävdat att Simone skapat konflikt mellan könen i historisk och strukturell mening, men att hon är upphovet till det ideologiska könskriget i radikalfeministisk mening: det är faktiskt två helt olika påståenden. Jag menar sedan att den sociala kampen är ett viktigt verktyg för förändring, men den intersektionell-istiska verkar tycka att det är statens sak och att det är mer rätt att straffa den med en obehaglig värdegrund än att värna människors rätt att tycka vad de vill. 

Hur är det med kvinnan om nekas anställning, är det inte att neka hennes frihet, frihet från att bli betraktad som skit?

Well, det krävs nog en del omskolningsläger för att skapa ett samhälle där ingen må betrakta någon annan som skit? Exempelvis tycker jag att misogyna rasister är skitskallar, och ja, det vore underbart enkelt och förtjusande skönt att få peta in dem med en elstav till Festung Gotland. Men eftersom vi vet av historien leder den där typen av rättning i leden inte till något gott - typ till miljoner döda, fast om det bara är sådana man tycker är skitskallar så kanske det må vara hänt? Kanske det ändå är enklare att tänka sig att du får tycka att jag är skit och jag tycka du är skit, och att ingen av oss har en rätt att klubba den andra till underkastelse? Sedan också bättre att vi försöker förstå och respektera att vi kanske inte kommer tycka lika, vi försöker förmedla argument och hoppas på en fredlig förändring, genom t ex bojkott och andra åtgärder när det inte fungerar, fast då är man ju redan liberal å andra sidan.