film

"This is you on a drab day, you in a drab dress" -- Morrissey

Och apropå film. Det här är några av världens bästa filmer någonsin.

"Eternity's a terrible thought. I mean, where's it all going to end?" -- Rosencrantz (i filmen/manuset som sista bilden åsyftar, inte Shakespears pjäs)

Veckan började i topp med en efterlängtad tur till landet med hela fyra dagar ledigt att softa och göra vad som behagar en. Veckan slutade ungefär i torsdags i en rejäl förkylning - näsdropp, halsont och hela kitet. Därför ser det mer glest ut än vanligt med uppdateringar. Jag har inte orkat mer än att kommentera en del saker (en ytterligare kommentar i frågan om 'skadliga böcker' finns här). Idag känns det något bättre även om halsen värker. Älsklingen - som drog hem denna förfärliga förkylning - kom förresten på den enastående fiffigheten att man kan ju proppa igen näsan med bisoms öronproppar. Bara han kan komma på sådana fiffiga saker som ingen annan vill upprepa. Han nickade skadeglatt med sina öronproppar i näsan, när min näsa börja rinna efter en explosion av nysningar. Det är pollen, sa jag argt. Visst, sa han glatt.

Sonen firade* sommarlovet med omtittning av hela Sagan om Ringen-triologin, och jag insåg att jag börjar bli lite väl lam med orken att idka maratonfilmstittning. Speciellt när man vaknar till under filmen av sina egna förkylda snarkningar och att sonen puttar på en lite surt.*snorrrkel, vah?* Annars är sonen mycket entusiastisk över att ha lyckats få mig intresserad av anime-serien Cowboy bebop. Det blir några avsnitt varje kväll. Jag gillar den futuristiska noire-känslan blandat med Bladerunner och Sandman (fast lättsammare ändå) och så de fyndiga avsnitts- (Jam sessions-)titlarna som brukar heta saker som: Sympathy for the devil, My Funny Valentine, Toys in the attic, mm. 

Naturligtvis var jag tvungen att göra ett test för att se vilken Cowboy bebop theme song jag var:

Det får gärna regna bara man har film att fördriva tiden med.

Jag är ganska sur att jag missade sista avsnittet av Mitt liv som film. Anledningen är att vi inte får in TV-kanalerna något vidare på landet. Bästa avsnittet var förstås 'The Shining'. Jag har inte skrattat så hejdlöst på mycket länge. Jag fick kramp. Nu letar jag bittorrents (fast jag inte fattar någonting, men ett gott tillfälle att börja begripa) om man nu törs skriva sådant. Jag måste se det igen. Tips emottages tacksamt.

Apropå öronproppar. Jag har blivit beroende av öronproppar, dock inte de där skumgummisakerna utan de där rejäla med gummilameller och snöre, som liknar en slags dvärgvariant på ishackor när man bär dem runt nacken. Jag önskar jag hittat dessa när jag pluggade. Då kämpade jag med de där skumgummisakerna som efter fem minuter ploppade ur mina små öron som raketer. Värdelöst. Men det här! Oh, det är som att sjunka in i en egen värld av tystnad. Älsklingar kan snarka hur mycket de vill (utan att bli knuffade en gång i timmen) och hus kan brinna, tredje världskriget komma, jag sover ostört!

*) Fast firade och firade. Sonen har nu varit sjuk i tre månader i den något udda sjukdomen urti karia och svajig funktion av sköldkörteln. Utan att orda så mycket om det (för det får jag inte här på bloggen) har det ändå varit en jäkligt jobbig period så vi ser fram emot sommaren som aldrig förr.

Nu har jag tittat på filmen Undergången (Der Untergang) - om den sista tiden för Hitler och hans innersta krets av inställsamma ja-sägare i bunkern under ruinerna av vad som var Berlin. Skådespelaren Bruno Ganz gör ett storslaget jobb, han är Hitler, så till den grad att man är mentalt helt ense med att det är Hitler man följer. En oerhört stark och inlevelserik film där personporträtten är synnerligen lyckade. Raden av inställsamma personer och en och annan stackare som försöker säga sanningen är lysande återgivit. Hitlers alltmer förvirrade tankegångar tillsammans med ljudet av Stalinorglarna ramar in tillvaron där självmord löper amok som en 'ärorik' avslutning på ett misslyckande. Det är ingen måtta på självmorden och morden. Barn mördas av iskalla mödrar därför att det är otänkbart att barn har en framtid utan nationalsocialismen, folk knaprar giftampuller som karameller, och skotten står som spön i backen fast mest i munhålor och tinningar men också mot människor (bl a stridsbeordrade och vapenlösa gamla pensionärer t ex) som försöker fly undan krigets sista dagar. Inte ens hundar kan tänkas leva utan Hitler och nationalsocialismen, och måste förstås dö. Alla måste bada i blod. Galenskapen nedskruvad i ett valiumtempo. Samtidigt ges porträtt av de sansade människorna och deras dödfödda kamp mot galenskapen. 

Vid ett tillfälle skymtar man ett inramat porträtt på Hitler. Ett inramat porträtt på Eva Brauns pojkvän som gentlemannamässigt erbjöd både giftermål och skott i skallen som smekmånadspresent. Tanken bara kom av sig självt:

My boyfriend and his doggie

Det går inte. Det är svårt att få grepp om Eva Braun och det här kärleksförhållandet, jag antar att det ligger i själva dramaturgin kring Hitler att vi inte kan fatta att de var 'vanliga' människor också. Det finns scener i filmen där det utbyts mellan honom själv och hans personal (speciellt hans sekreterare som har en stor roll i filmen) varma och medkännande känslor. Personalen vill inte överge Hitler för de faktiskt tycker synd om honom, och antagligen tycker Hitler också synd om sig själv. Personalen står beredda med bensindunkar för att bränna kvarlevorna av Eva Braun och Hitler. Lojalitet. 

Det har blivit någon slags debatt i framför allt Tyskland huruvida det är rätt att framställa Hitler som 'människa' och inte som det monster han var. Jag kan inte hålla med om att det utgör något problem, tvärtom blir det mer realistiskt och monsterversioner skulle vara mer problematiska eftersom det är lätt att halka in i klyshor och förutfattade meningar. Det är just i skröpligheten som också monstret blir tydligare. När han skriker om alla dessa förrädare, och hur det tyska folket får skylla sig själva, målas med nedtonad stil fram det avskalade empatilösa och indifferensen för människoliv som blev ideologi som också förmådde mörda och orsaka lidande för så många människor. För människorna var inte viktiga, de var underordnade ideologin, eller Hitler när allt kom omkring. Filmen blir lyckad just för att regissören överlåtit den moraliska domen till oss som beskådare. Visst, Hitler klappar folk på axlarna och ler 'medkännande', men just 'medkännandet' blir grymt och halsbrytande speciellt när man dekorerar små barn med medaljer för tapperhet i strid.